Sorgliga Sånger er ingen plate for de lystige lag. Johan Rothstein har satt seg ned med gitaren og skrevet elleve personlige og nære mollviser om tomhet, ensomhet og barndom. Med hviskende stemme, som tidvis bare så vidt bærer, byr han på en intim fremføring som passer de stille og ettertenksomme stunder aller best.

Hør Sorgliga Sånger i WiMP

Sverige ser ut til å avle opp artister som ser på det å synge på morsmålet som den mest naturlige ting i verden. Det gir en nærhet som kan være både avslørende og sterk, i motsetning til den trygge og distanserte engelsken. Rothstein har ikke lagt seg på en lyrisk ambisiøs linje når det gjelder tekstene sine, men det er nettopp med sin enkle og ærlige stil han har sin styrke.

De sørgelige sangene fordeler seg tematisk mellom kjærlighet/ensomhet, barndom/familie og personlig tomhet, der fraværet av lyspunkt er platens røde tråd. ’Jag ska gråta mig til sømns ikväll, Jag ska gråta varje dag…’ åpner Rothstein på ”Bredvid dig”, og legger med det lista, ikke bare for seg selv, men også for hvordan vi som lyttere etterhvert kommer til å føle oss. Tapt kjærlighet og ensomhet er et emne han følger videre på ”Vara mid dig”, ”Kom, kom hit” og ”Som jag är”, som alle omhandler en desperat lengsel eller et bunnløst savn etter noen.

Flere av historiene dreier seg rundt ’det som har vært’, oppvekstskildringer om barndom og familie, da særlig med farsfiguren i hovedrollen. Teksten på en låt som ”Sånt jag vill” virker smertefullt personlig:

Jag längter efter familjen
som sitter runt ett bord
og som frågar:
’Hur mår du idag, Johan
har du det bra..’

I bønnevisen ”Gud, låt mig gå” ber han til høyere makter: ’Jag vill träffa min far igen, så han kan berätta vad som hände sen…’ Jeg vet ikke om Rothstein selv ønsker å framstå så biografisk, om faren hans har gått bort, men slike linjer kan tyde på det. Denne gjengangeren minnes også som en distansert person: ’Alltid bredvid mig, men aldrig tätt inntil, ger mig allt jag ber om, men ser inte vad jag vill…’ (”När pappa kommer hem”), men også som en pojken lengter etter i sin barndom: ’Han cyklar ner till vägen för att möta sin far, han ställer sig och väntar, han har längtat hela dan…’

Den bunnløse, indre tomhet er det tredje hovedtemaet til Johan Rothstein. ’Finns inget hjärta i mig, finns ingen svärta i mig, finns inget mörker i mig, finns ingenting i mig…’ som en annen Tor Jonsson. Platens mest umiddelbare melodiøse låt, ved siden av denne, er singlen ”17-33”. Den har også en tekst mange over 30 trolig vil kjenne seg igjen i. Her møter vi 17-åringen som plutselig oppdager at han har blitt 33 år, og som ser alle vennene har blitt voksne og etablerte. Jeg-personen sitter bare tilbake og venter på noe han ikke vet hva er. Han har havnet i en apatisk livssituasjon som han ikke kommer ut av:

Det finns ingenting jag orkar
och ingenting jag vill
ingenting jag längtar efter
eller duger till
Jag har ingen planer
ingenting att hoppas på
Jag sitter här och ventar
och låter dagarna gå

Det er ikke noe genuint nyskapende over selve låtene til Johan Rothstein, et lett komp med stilfulle strykerarrangementer skaper et ganske vennlig og mildt preg. Det er i de fortrolige tekstene han har sin styrke. Han kommer mot oss og ber om at noen må åpne hans hjerte, samtidig som han selv har åpnet store deler av sitt eget for oss. Ta imot det.

Bjørn Hammershaug